Norma Bates Blogg

Fladdermushistorien slutade inte med Christians (vår kära gitarrist) tappra försök att försöka nita fast den med foten för att på så vis få ut den ur Debaser. Han råkade röra vid den med handen också. Vilket innebar att han fick vissa oroväckande symptom såsom ångest,  uppsvälld hals och blåsor i munnen under kvällen. Lite ångest satt kvar dagen efter, liksom hals och munbestyr  när vi spelade med KHOMA i Linköping.

Tecken som, enligt informationen om våra fladdermöss, inte bådar gott. Får man rabies tar det cirka två veckor och sedan dör man. Så Christian pratar om vår spelning på RAW på fredag. Att den kanske blir den sista; sedan är det bye bye bandet..Jag verkar vara den enda som oroat mig, och jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om antibiotika när vi var ute och spelade. Tydligen ska dessa mediciner inte hjälpa. Man dör i alla fall.

Just i dessa dagar har Christian haft magsjuka och nu börjar jag att bli uppriktigt rädd att själv bli biten…av Christian.

LINKÖPING: Måste boasta oss efter rabieshistorien. En Lasse kom fram och tackade oss för giget i Linköping. ” Jag gillade er efter tre sekunder. Vilken attityd. Ni är tajta också. Ringde min dotter för att berätta att hon missade ett jävligt bra band.”  Tack Lasse. Det där med tajt får vi ofta höra och blir lika förundrade varje gång.

STICKY FINGERS. Sista konserten med KHOMA:

KHOMA´s konsert kan nog ses som ett reningsbad. En tung Golgatavandring som man smärtar sig igenom. En späkning. De är fantastiskt bra live. I dagarna har jag haft ”Mist” (p. g. a introt och det fantastiskt vackra körarrangemanget i slutet), ”Army of one”, ”One of us must hang” (pågrund av publikens hockeykörer till slingan mot slutet av konserten)

I logen:  Svettiga. Nöjda. Förutom Andreas som drämde basen i scengolvet på slutet där den fick ligga kvar och runda ett bra tag. Det hade något med tekniken att göra.

Undrade med Johannes om det var så att han och Jan var varandras motpoler.

Förenklat -Att Jan är glad och Johannes mer pessimistiskt. Vilken fråga. Johannes hävdade att det var precis tvärtom. Det finns typ ingen som kan vara så kritisk som Jan. Men att han är en fantastisk frontfigur och sångare som inte behöver noja över nått. Typ så. Plus att de är är Hitlers båda två. Tyvärr så hann jag inte fråga Jan om det här.

Jag fick känslan av att Jan är den som är lite mer av den där glade och spexiga gympalärar -typen, som droppar in lite sent med ett smittande, oskuldsfullt leende, medan Johannes är den lite mer halvtruliga gitarristen. Den som har ansvarskänsla för tider, merch och sådant som är tråkigt och öppet visar sitt missnöje efter ett gig.

Kände smått igen sångarens dilemma i en liten halvsyrlig kommentar som Jan fick- om att det är bra att han tog hand om tamburinen i alla fall. Sångare är ju annars förskonade från så mycket annat..

Det är så intressant att spela med andra band så att man skulle kunna skriva en avhandling om det. Har det någonsin gjorts?

Fredrik, Jan, Jenny, Jan, Christian (inte vår Kryll), Andreas, Ljudteknikern Daniel, Sticky logen, Jenny och Fredrik,

Rom och cola är äckligt ju!, Jonas, Minora och Johannes, Johannes och jag

Over and out. / Julia