Filed under: The life of Norma | Etiketter: ångest, Christian, Daniel, fladdermus, Göteborg, Jan, Johannes, Jonas, KHOMA, Linköping, Minora, musik, Norma Bates, punkrock, rabies, rabiessmittad, Rock, Sticky fingers
Fladdermushistorien slutade inte med Christians (vår kära gitarrist) tappra försök att försöka nita fast den med foten för att på så vis få ut den ur Debaser. Han råkade röra vid den med handen också. Vilket innebar att han fick vissa oroväckande symptom såsom ångest, uppsvälld hals och blåsor i munnen under kvällen. Lite ångest satt kvar dagen efter, liksom hals och munbestyr när vi spelade med KHOMA i Linköping.
Tecken som, enligt informationen om våra fladdermöss, inte bådar gott. Får man rabies tar det cirka två veckor och sedan dör man. Så Christian pratar om vår spelning på RAW på fredag. Att den kanske blir den sista; sedan är det bye bye bandet..Jag verkar vara den enda som oroat mig, och jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om antibiotika när vi var ute och spelade. Tydligen ska dessa mediciner inte hjälpa. Man dör i alla fall.
Just i dessa dagar har Christian haft magsjuka och nu börjar jag att bli uppriktigt rädd att själv bli biten…av Christian.
LINKÖPING: Måste boasta oss efter rabieshistorien. En Lasse kom fram och tackade oss för giget i Linköping. ” Jag gillade er efter tre sekunder. Vilken attityd. Ni är tajta också. Ringde min dotter för att berätta att hon missade ett jävligt bra band.” Tack Lasse. Det där med tajt får vi ofta höra och blir lika förundrade varje gång.
STICKY FINGERS. Sista konserten med KHOMA:
KHOMA´s konsert kan nog ses som ett reningsbad. En tung Golgatavandring som man smärtar sig igenom. En späkning. De är fantastiskt bra live. I dagarna har jag haft ”Mist” (p. g. a introt och det fantastiskt vackra körarrangemanget i slutet), ”Army of one”, ”One of us must hang” (pågrund av publikens hockeykörer till slingan mot slutet av konserten)
I logen: Svettiga. Nöjda. Förutom Andreas som drämde basen i scengolvet på slutet där den fick ligga kvar och runda ett bra tag. Det hade något med tekniken att göra.
Undrade med Johannes om det var så att han och Jan var varandras motpoler.
Förenklat -Att Jan är glad och Johannes mer pessimistiskt. Vilken fråga. Johannes hävdade att det var precis tvärtom. Det finns typ ingen som kan vara så kritisk som Jan. Men att han är en fantastisk frontfigur och sångare som inte behöver noja över nått. Typ så. Plus att de är är Hitlers båda två. Tyvärr så hann jag inte fråga Jan om det här.
Jag fick känslan av att Jan är den som är lite mer av den där glade och spexiga gympalärar -typen, som droppar in lite sent med ett smittande, oskuldsfullt leende, medan Johannes är den lite mer halvtruliga gitarristen. Den som har ansvarskänsla för tider, merch och sådant som är tråkigt och öppet visar sitt missnöje efter ett gig.
Kände smått igen sångarens dilemma i en liten halvsyrlig kommentar som Jan fick- om att det är bra att han tog hand om tamburinen i alla fall. Sångare är ju annars förskonade från så mycket annat..
Det är så intressant att spela med andra band så att man skulle kunna skriva en avhandling om det. Har det någonsin gjorts?
Fredrik, Jan, Jenny, Jan, Christian (inte vår Kryll), Andreas, Ljudteknikern Daniel, Sticky logen, Jenny och Fredrik,
Rom och cola är äckligt ju!, Jonas, Minora och Johannes, Johannes och jag
Over and out. / Julia
Filed under: The life of Norma | Etiketter: ångest, Debaser, fladdermus, KHOMA, Norma Bates, P.G Lost, Rock, slussen, Totalt Jävla Mörker
Vilken ångest igår. Höjdpunkten var fladdermusen som flög inne på Debaser. Antar att den letade efter sina systrar och bröder i publiken på KHOMA-konserten. Looking for some cold blood…
Jag brukar som regel älska att hata sådan musik som Khoma gör men jag blev, typ, KHOMA-frälst igår. Fantastiskt gig. Helt underbart jävla bra.
P.g Lost också. Vacker och storslagen ångest. Ljudmattor som äter sig in i ditt kött och omformar din själ.
Fladdermusen– Christian trodde att han försökte rädda den, men enligt min uppfattning var han på god väg att döda den stackars lilla fladdermusen, genom att måtta handen mot den och genom att försöka nita fast den med foten. Jo, Christian- du gjorde en fantastiskt heroisk insats igår. Vakten bad dig att ta det lugnt. Det är humor att du har en annan uppfattning och ser dig själv som Batmans räddande superhjälte när du i själva verket var dess största, existentiella hot.
Det gick till slut bra. Fladdermusen flög ut genom porten säkert halvt sönderslagen men vid liv.
Pratade om jazzlinjer med Christian (Totalt Jävla Mörker), som jag envisades med att kalla Tomas hela kvällen, ända tills han påpekade detta efter några timmar.
Jenny och jag har slutit ett avtal om ångeststopp ikväll. Nu blir det inget mer av det. Vi tar in hjärt- och lungräddningsteamet så att vi är garderade, någon tar morfin mot gallstensanfall, någon i bandet söp igår på väg hem i tunnelbanan. Ensam. Någon håller på att bryta ihop. Men nu ska vi ta det jävligt cool och bara ha roligt.
Så här kan man sammanfatta allt som händer just nu. Fantastiskt!
/Julia
Filed under: The life of Norma | Etiketter: 112, ångest, Cykel, dödsskräck, film, Gene Hackman, Globen, kaos, kultfilm, kultur, musik, nödbroms, Norma Bates, oscarsvinnare, På väg, polisen, rädsla, resenär, riddarfjärden, skräckfilm, SL, slussen, SSSB, Stockholm, tåget, The french connection, Tina Turner, tunnelbana
Har ni sett The French Connection med Gene Hackman? Det måste ni ju ha gjort. Kultfilm. Oscarsvinnare. Gene Hackman.
Idag drog jag för första gången i nödbromsen i tunnelbanevagnen. Jag har alltid undrat hur det skulle kännas att dra i nödbromsen.
Det hela började med att jag sjukt stressad cyklade på en lånad cykel (eftersom jag just idag fick reda på att SSSB sålt min) till t-banan för att hinna med tåg och tågbyte. Skulle hämta ut Tina Turnerbiljetten.
Står på perrongen och stampar. Tåget tre minuter försenat! Ubersvensk. Välfärdsproblem. Nu kommer det! Det var fan på tiden! Ler för mig själv när jag ser biljetten framför mig…
Tågets lampor slocknar i vagnen och två tonårstjejer börjar fnittra lite nervöst och skojar om hur ”scary” det är. Jag börjar förstå vad de syftar på när jag vrider på huvudet och ser hur folket i vagnen, i sin tur, vrider och vänder sig. Håglösa tittar de ut genom fönstren och på varandra. Lätt oroliga. Mumlande. Ångestögon.
Nu passerar tåget station efter station. Vi passerar alla hemvändande människor som står och väntar på perrongerna. Tekniska högskolan. Stadion. Tåget stannar till i tunneln och ökar, ökar, ökar i fart!! Stannar helt plötsligt och speedar upp igen! Lamporna är fortfarande släckta. Scizzo!
Vi passerar Östermalmstorg utan att stanna och nu står folk upp i vagnen. Min paranoia tackar jag skräckfilmerna för, för vid det här laget pratar jag med en polare om att föraren ”säkert är ett psycho som kommer att döda oss!!!”. Inte så smart kanske för jag märker hur dödsskräcken strålar ur ögonen på en av småtjejerna och då blir jag genast ännu paranoidare.
– Vad håller han på med?! hojtar en passagerare.
Jag ringer 112. Vad gör man? Drar hela historien en gång. Han skickar mig vidare till polisen. Drar historien en gång till. Hon tar mitt nummer.
Folk är riktigt oroliga nu och jag hör hur någon nämner ordet nödbroms. När vi så passerar Gamla stan och befinner vi oss på bron över Riddarfjärden, strax innan Slussentunneln, drar jag i nödbromsen för första och förhoppningsvis sista gången i mitt liv. Men inget händer. Tåget fortsätter sakta mot tunneln.
Polisen ringer upp.
– Har inte personalen ropat ut i högtalarna? De säger att de har informerat resenärerna.
– Nej, svarar jag.
– Var är ni nu?
– Gamla stan. På bron över till Slussen. Och jag har dragit i nödbromsen men inget händer!
– SL har blivit informerade om att det finns passagerare ombord.
– Ok?
– De stannar vid nästa station.
– Gud vad bra! Pustar ut lite, men man kan ju inte riktigt vara säker i det här läget..
Vid Slussen är småtjejerna rätt nöjda med åkfärden och försöker nästan paniskt pressa upp dörrarna. Genom den minimala öppningen slingrar de sig ut. Till och med en Danderydkvinna gör samma sak. Hon ser ut som en Danderydkvinna..
– Det är nog en säkerhetsspärr, säger en man.
– Det är lugnt, säger jag. Polisen säger att de blivit informerade om att det finns passagerare ombord.
Nu öppnar föraren sin hytt. Han ser blek och trött och less ut. Så roligt är det att köra i tunnelbanan.
Så får vi till slut gå igenom förarhytten ut på Slussenperrongen. SKÖNT! Och det visar sig ju faktiskt att föraren inte var helt sjuk i huvudet, som jag först trodde. Så bra! Fantastiskt! Pustar ut igen….
Men. Det måste ju alltid finnas ett men, eller hur?
JAG MISSAR SÅKLART MITT BYTE OCH SER BILJETTEN TILL TINA TURNER SINGLA IVÄG GENOM TUNNLARNA..
Men när jag ringer Globentorgets biljettkassa säger den snällaste röst jag hört:
– Ingen fara. Ikväll har vi öppet extra länge pågrund av Tina.
– Åh. Gud vad bra! Tack!
Konserten var såklart underbar och jag blev till och med rörd så blödig som man är. HON ÄR EN RIKTIG STJÄRNA TINA! Sjunger fortfarande röven ur många av sina manliga kollegor. Äggstock!
http://nyhetskollen.blogspot.com/2009/04/tina-turnerhatande-dn-recensent.html
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/live/article4942476.ab
http://www.expressen.se/noje/1.1539502/storslaget-tina-men-ratt-vulgo
/ Julia
Norma Bates Blogg 