Norma Bates Blogg

Har ni sett The French Connection med Gene Hackman? Det måste ni ju ha gjort. Kultfilm. Oscarsvinnare. Gene Hackman.

Idag drog jag för första gången i nödbromsen i tunnelbanevagnen. Jag har alltid undrat hur det skulle kännas att dra i nödbromsen.

Det hela började med att jag sjukt stressad cyklade på en lånad cykel (eftersom jag  just idag fick reda på att SSSB sålt min) till t-banan för att hinna med tåg och tågbyte.  Skulle hämta ut Tina Turnerbiljetten.

Står på perrongen och stampar. Tåget tre minuter försenat! Ubersvensk. Välfärdsproblem. Nu kommer det! Det var fan på tiden! Ler för mig själv när jag ser biljetten framför mig…

Tågets lampor slocknar i vagnen och två tonårstjejer börjar fnittra lite nervöst och skojar om hur ”scary” det är.  Jag börjar förstå vad de syftar på när jag vrider på huvudet och ser hur folket i vagnen,  i sin tur, vrider och vänder sig. Håglösa tittar de ut genom fönstren och på varandra.  Lätt oroliga. Mumlande. Ångestögon.

Nu passerar tåget station efter station. Vi passerar alla hemvändande människor som står och väntar på perrongerna. Tekniska högskolan. Stadion. Tåget stannar till i tunneln och ökar, ökar, ökar i fart!! Stannar helt plötsligt och speedar upp igen! Lamporna är fortfarande släckta. Scizzo!       

Vi passerar Östermalmstorg utan att stanna och nu står folk upp i vagnen.  Min paranoia tackar jag skräckfilmerna för, för vid det här laget pratar jag med en polare om att föraren ”säkert är ett psycho som kommer att döda oss!!!”.  Inte så smart kanske för jag märker hur dödsskräcken strålar ur ögonen på en av småtjejerna och då blir jag genast ännu paranoidare.

– Vad håller han på med?! hojtar en passagerare.

 Jag ringer 112. Vad gör man? Drar hela historien en gång. Han skickar mig vidare till polisen. Drar historien en gång till. Hon tar mitt nummer.

Folk är riktigt oroliga nu och jag hör hur någon nämner ordet nödbroms. När vi så passerar Gamla stan och befinner vi oss på bron över Riddarfjärden, strax innan Slussentunneln, drar jag i nödbromsen för första och förhoppningsvis sista gången i mitt liv.  Men inget händer. Tåget fortsätter sakta mot tunneln.

Polisen ringer upp.

– Har inte personalen ropat ut i högtalarna? De säger att de har informerat resenärerna.

– Nej, svarar jag.

– Var är ni nu?

– Gamla stan. På bron över till Slussen. Och jag har dragit i nödbromsen men inget händer!

– SL har blivit informerade om att det finns passagerare ombord.

– Ok?

– De stannar vid nästa station.

– Gud vad bra! Pustar ut lite, men man kan ju inte riktigt vara säker i det här läget..

Vid Slussen är småtjejerna rätt nöjda med åkfärden och försöker nästan paniskt pressa upp dörrarna. Genom den minimala öppningen slingrar de sig ut. Till och med en Danderydkvinna gör samma sak. Hon ser ut som en Danderydkvinna..

– Det är nog en säkerhetsspärr, säger en man.

– Det är lugnt, säger jag. Polisen säger att de blivit informerade om att det finns passagerare ombord.

 Nu öppnar föraren sin hytt. Han ser blek och trött och less ut. Så roligt är det att köra i tunnelbanan.

Så får vi till slut gå igenom förarhytten ut på Slussenperrongen. SKÖNT! Och det visar sig ju faktiskt att föraren inte var helt sjuk i huvudet, som jag först trodde. Så bra! Fantastiskt! Pustar ut igen….

Men. Det måste ju alltid finnas ett men, eller hur?

JAG MISSAR SÅKLART MITT BYTE OCH SER BILJETTEN TILL TINA TURNER SINGLA IVÄG GENOM TUNNLARNA..

Men när jag ringer Globentorgets biljettkassa säger den snällaste röst jag hört:

– Ingen fara. Ikväll har vi öppet extra länge pågrund av Tina.

– Åh. Gud vad bra! Tack!

Konserten var såklart underbar och jag blev till och med rörd så blödig som man är. HON ÄR EN RIKTIG STJÄRNA TINA!  Sjunger fortfarande  röven ur många av sina manliga kollegor. Äggstock!

http://nyhetskollen.blogspot.com/2009/04/tina-turnerhatande-dn-recensent.html

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/live/article4942476.ab

http://www.expressen.se/noje/1.1539502/storslaget-tina-men-ratt-vulgo

/ Julia